En av grundfrågorna i mitt pågående projekt handlar om vem som kan vara intellektuell i Sverige. Att det inte räcker med att uppfylla några grundläggande kriterier är tydligt, och är också något jag berör i min avhandling Att ge den andra sidan röst.
Maja Ekelöf, författare till Rapport från en skurhink (1970) visar detta med all tydlighet. När hon vinner den romanpristävlan som blir hennes genombrott blir det sensationsrubriker i Sverige. Hon hyllas och idoliseras, men hon får också utstå att bli behandlad som något som katten släpat in.
Karl Vennberg skriver så här i sin recension i
Aftonbladet den första april 1970:
”DET KUSLIGA med Maja Ekelöf är nämligen att
hon är städerska, ser ut som en städerska (enligt vad hon i polemik mot
Aftonbladet själv uppger) och har precis så sliten rygg och så illa medfarna
knän och händer som en städerska brukar ha i femtioårsåldern. Det som skiljer
henne från de städerskor som vi har omkring oss och gemenligen klankar på, är
hennes färdighet med pennan. Jag utgår då från att hon är ett undantag. I annat
fall kunde ju städerskornas fackförening direkt införlivas med Sveriges
författarförening.”
Vad är det som händer här. Varför är det kusligt att Maja Ekelöf – som enligt
Vennberg uppvisar färdighet med pennan - är en städerska och ser ut som en
städerska? Kan en städerska vara intellektuell? Ja, om detta och mycket mer tänker jag tala i morgon när jag medverkar i Cecilia Perssons Skurhinksprojekt (http://www.facebook.com/pages/Skurhinksprojektet/600196026662109) Välkomna till Lunds stadsbibliotek 11 mars klockan 15.00-18.00. Tre timmar om klass, litteratur (mycket om rapportböcker) och liv med Cecilia Persson, Magnus Nilsson (http://litteraturochklass.blogspot.se/) och mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar