Att skriva ansökan - att arbeta fram en projektkropp

Och så är det detta med att skriva ansökan om forskningsmedel. Projektet tar äntligen form, och kryper ur formen; knådas om till något delvis nytt, och slipper ur formen; knyts ihop och dunkas in. Just nu befinner jag mig mitt emellan fas två och tre med ett projekt som arbetats om, blivit tydligare och mer sammanhållet och nu fått vila i ett par veckor i väntan på den slutliga utformningen. Eller i alla fall en godtagbar ansökningsform. Den slutliga formen existerar ju aldrig. Projektkroppen kan vara mer eller mindre hel men alltid i förändring.

De lokala intellektuella - rummets betydelse

Under en resa till Göteborg, där jag ledde ett samtal om feminismen i det liberala samhället (ABF 14/2), funderade jag en del på detta med lokala intellektuella. Jag tänker då mer specifikt på intellektuella som fyller en slags total funktion i ett mer geografiskt avgränsat rum, och som på det viset avskiljer sig från den lokala funktion Foucault ger sin specifike intellektuelle.Det är intellektuella som likt Sartres idealtypiske totale intellektuell, tar ställningen för folket i en viss lokal kontext, för sanning, rättvisa och grundläggande humanistiska värden. Göteborg har sina, liksom Malmö, Kiruna, Vingåker. Jag tror det är dags att problematisera och diskutera det offentliga rummets olika platser. Nu måste jag bara hitta ett sätt att föra in det i projektet.

Inte för vinnings skull

Ser ett inslag på Rapport om kritik mot Jan Björklunds sätt att hantera utbildningspolitiken, och mer specifikt styra på detaljnivå vilka utbildningar som ska ges på vilka högskolor och universitet. Det får mig att tänka på Martha Nussbaums försvar för humaniora  Not for Profit med undertitelnWhy Democracy Need the Humanities. Boken publicerades 2010 och är ett försvar inte bara för de humanistiska disciplinerna utan också en kritik av den extremt ensidigt inriktade samtida utbildningspolitiken som Nussbaum, och många med henne inklusive mig själv, uppfattar som inte bara ett hot mot humaniora utan mot demokratin i sig. Kunskapen och förmågan till kritiskt självständigt tänkande; kunskapen och förmågan till till kreativt och innovativt nytänkande; kunskapen och förmågan att närma sig andra människor som människor med respekt  - alla dessa aspekter som utgör kärnan i humanistiskt utbildning håller på att förloras och försvinna genom systematiska nedmonteringar i ekonomins och samhällsnyttans namn, menar Nussbaum.

I ett privilegierat land som Sverige är det lätt att glömma bort att dessa kunskaper och färdigheter som både utgör demokratiers och de intellektuellas viktigaste verktyg aldrig kan tas för givna, utan alltid måste försvaras.Nu har vi både en arabisk vår och en europeisk höst som påminner oss (igen) om betydelsen att utbilda för demokrati och inte för vinnings skull.

Från att ge röst till att ta plats




Omslag: Gunnar Falk





Nästan tio år efter att jag disputerade på den svenska rapportboken återvänder jag till de intellektuella. Nu är dock fokus ett annat. I stället för att undersöka praktiken med att ge röst åt de som sas saknar röst i det offentliga samtalet är det själva processen att bli intellektuell och den intellektuella praktiken rent generellt som intresserar mig. När jag i dag tänker på det hela ser jag att jag rört mig från problemet att ge röst till problemet med att ta plats, men att jag också vidgat perspektivet till att omfatta det offentliga samtalets villkor och utseende och att jag därmed plockar upp den tråd till fortsatt diskussion av det offentliga samtalet som jag lyfte i avhandlingens avslutande kapitel (Olsson 2004).