I väntans tider

Det där med ansökningar är alltid lika intressant. När en lämnat in går en vidare i livet och arbetet, och tänker inte mer på att om x månader kommer det ett besked som med största sannolikhet är ett nej men som kanske också kan vara ett ja. Men när beslutsdagen närmar sig då dyker den där möjligheten upp som ett irriterande störande skav igen. Kanske kanske. Hoppet lever och gör det svårt att koncentrera sig på det som verkligen är avgörande: arbetet i sig.
Nu den  25 oktober är det precis en vecka kvar till Vetenskapsrådet offentliggör sina beslut. Det är lite limbo. Trots att jag bestämt mig för att genomföra projektet oavsett om jag får finansiering eller inte så kommer det att ha en avgörande betydelse på flera vis. Inte minst kommer det att påverka möjligheten till att bygga upp en digital plattform kring intellektuella.
Nåja, om en vecka vet jag.

Att kalla eller inte kalla sig intellektuell

Vem kallar sig intellektuell och varför?Vad är skillnaden mellan att bli tillskriven epitetet intellektuell och att själv välja det? Har det överhuvudtaget någon betydelse ? Det är några av de frågor som jag har börjat fundera mer kring efter att jag inlett mitt samtalande med individer som jag av olika skäl identifierar som intellektuella i Sverige, men som på olika vis gör motstånd mot eller i alla fall inte använder beteckningen intellektuell om sig själva.
Jag menar att detta till synes banala, vardagliga bruket av epitet påverkar bilden av intellektuella i Sverige på två vis: För det första influerar det hur enskilda individer som verkar som intellektuella uppfattas i sin samtid och även i historieskrivningen och för det andra påverkar det därigenom också den sammantagna bilden av intellektuella i Sverige: vilka som är intellektuella och hur en intellektuell ska/bör agera.

Att formulera oenigheten - Samtal i Den onödiga samtiden

De senaste veckorna har varit sprängfyllda med undervisning på Stockholms universitet, arbete med det internationella programmet ”Decentralization and Good Governance with a Gender Perspective” och konferens om Nordisk litteratur vid Uppsala universitet. Det innebär att den tid jag kunnat ägna direkt åt de intellektuella i Sverige varit begränsad. Men det innebär däremot inte att jag låtet tankearbetet avstanna. Som jag ser det går mina olika arbeten in i och befruktar varandra.

Nu har jag möjlighet att ägna mer tid åt de intellektuella igen och just nu innebär det att jag sitter på KB och läser om Den onödiga samtiden av Lars Gustafsson och Jan Myrdal, vars första utgåva utgavs 1974. Det är uppfriskande. Inte minst för att författarna i sin dialog pekar på viktiga frågor kring betydelsen av offentliga samtal och intellektuella. I sin inledande text "Den nödvändiga skepticismen", reflekterar LG kring samtalet, som han lyfter fram som både betydelsefullt i ett samhälleligt perspektiv och njutningsfullt i ett individuellt. Han understryker också betydelsen av att utbyta tankar med dem som inte delar ens åsikt, att formulera oenigheten, och konstaterar att detta tankeutbyte, samtalet mellan dem som tycker olika är avgörande: ”Kort sagt, vad det än främjar, inte främjar det sanningen om vi slutar tala med dem som inte har samma åsikter som vi själva.” Det känns som en bra tanke att gå in i helgen med.