Ständigt denna Simone

Simone de Beauvoirs Mandarinerna har kommit i nyöversättning av Åsa Moberg och Adam Inzèdy-Gombos, Norstedts förlag, och med den lyfts "den akuta frågan om de intellektuellas plats och ansvar", som det heter i recensionen i dagens DN skriven av Lyra Ekström Lindbäck ("Med skarp blick på vår existens" 19/3).  Där funderar hon bland annat på vilken plats, men också vilka möjligheter och vilket ansvar intellektuella har i vårt samhälle i dag. Hon avslutar med: "Eftersom det till och med känns främmande att ta ordet 'intellektuell i min mun så vågar jag dra slutsatsen att frågan snarare är mer akut än någonsin. Kanske måste vi läsa Simone de Beauvoir för att påminna oss om att den är möjlig att ställa."

Simone är alltid bra att läsa, tänker jag, och inte minst för den som funderar på frågor som rör intellektuellas ansvar specifikt och människors ansvar generellt och inte minst relationen dem emellan. Hur ser den ut? Vad har den för funktion? Och hur ser relationen mellan intellektuella och oss vanliga dödliga människor ut?  För Ekström Lindbäck är det tydligt att det är en annan slags relation än den kompisrelation som enligt recensionen skisseras i förordet till utgåvan och som Ekström Lindbäck tar så tydligt avstånd från. För mig behöver det inte alls vara så. Dels för att detta med att läsa någon (vilket Ekström Lindbäck uppmanar oss till) är att samtala med denna någon, ibland som kompis - vän - andra gånger som ytligt bekant eller som förbipasserande främling. Men också för att jag finner det begär som skymtar i förordets längtan efter närhet med Simone de Beauvoir, liksom Ekström Lindbäcks avståndstagande från detta begär, otroligt intressant och relevant att diskutera och fundera över.

Kan en städerska vara intellektuell?

En av grundfrågorna i mitt pågående projekt handlar om vem som kan vara intellektuell i Sverige. Att det inte räcker med att uppfylla några grundläggande kriterier är tydligt, och är också något jag berör i min avhandling Att ge den andra sidan röst.

 

Maja Ekelöf, författare till Rapport från en skurhink (1970) visar detta med all tydlighet. När hon vinner den romanpristävlan som blir hennes genombrott blir det sensationsrubriker i Sverige. Hon hyllas och idoliseras, men hon får också utstå att bli behandlad som något som katten släpat in.

Karl Vennberg skriver så här i sin recension i Aftonbladet den första april 1970:

”DET KUSLIGA med Maja Ekelöf är nämligen att hon är städerska, ser ut som en städerska (enligt vad hon i polemik mot Aftonbladet själv uppger) och har precis så sliten rygg och så illa medfarna knän och händer som en städerska brukar ha i femtioårsåldern. Det som skiljer henne från de städerskor som vi har omkring oss och gemenligen klankar på, är hennes färdighet med pennan. Jag utgår då från att hon är ett undantag. I annat fall kunde ju städerskornas fackförening direkt införlivas med Sveriges författarförening.” 

Vad är det som händer här. Varför är det kusligt att Maja Ekelöf – som enligt Vennberg uppvisar färdighet med pennan - är en städerska och ser ut som en städerska? Kan en städerska vara intellektuell?  Ja, om detta och mycket mer tänker jag tala i morgon när jag medverkar i Cecilia Perssons Skurhinksprojekt (http://www.facebook.com/pages/Skurhinksprojektet/600196026662109)  Välkomna till Lunds stadsbibliotek 11 mars klockan 15.00-18.00. Tre timmar om klass, litteratur (mycket om rapportböcker) och liv med Cecilia Persson, Magnus Nilsson (http://litteraturochklass.blogspot.se/) och mig själv.

På väg - Tillbaka till forskning och skrivande

Efter en intensiv period av undervisning och allehanda möten är jag på väg tillbaka till en period där jag även hinner med att forska och skriva. I projektet Intellektuella i Sverige är det under våren tre prioriterade aktiviteter som ska genomföras: 1) Fler samtal med intellektuella ska genomföras - d.v.s. materialinsamlingen fortsätter. Dags att boka in dessa samtal helt enkelt; 2) Artikel som berör metodologiska problem (litteraturvetare gör oral history) ska skrivas och förhoppningsvis också skickas iväg till tänkt tidskrift innan semestern. Den är igångsatt och ska diskuteras på ett seminarium på SU i veckan som kommer. Här har jag också haft nytta av de diskussioner jag haft med studenterna om metod och metodologi; och 3) Nya ansökningar om forskningsmedel för projektet ska skrivas och skickas in. RJ, första omgången, är inskickad så nu återstår bara att skriva ihop en ny till VR och kanske också hitta några fler stipendium som går att söka.

Även om jag inte hunnit arbeta direkt med projektet på flera veckor, så känner jag att jag flyttat fram positionerna genom det arbete jag gjort inom undervisning och andra projekt jag är involverad i. Jag hyser helt enkelt hopp. Historien om Intellektuella i Sverige 1960-2010 är på väg.