I väntans tider

Det där med ansökningar är alltid lika intressant. När en lämnat in går en vidare i livet och arbetet, och tänker inte mer på att om x månader kommer det ett besked som med största sannolikhet är ett nej men som kanske också kan vara ett ja. Men när beslutsdagen närmar sig då dyker den där möjligheten upp som ett irriterande störande skav igen. Kanske kanske. Hoppet lever och gör det svårt att koncentrera sig på det som verkligen är avgörande: arbetet i sig.
Nu den  25 oktober är det precis en vecka kvar till Vetenskapsrådet offentliggör sina beslut. Det är lite limbo. Trots att jag bestämt mig för att genomföra projektet oavsett om jag får finansiering eller inte så kommer det att ha en avgörande betydelse på flera vis. Inte minst kommer det att påverka möjligheten till att bygga upp en digital plattform kring intellektuella.
Nåja, om en vecka vet jag.

Att kalla eller inte kalla sig intellektuell

Vem kallar sig intellektuell och varför?Vad är skillnaden mellan att bli tillskriven epitetet intellektuell och att själv välja det? Har det överhuvudtaget någon betydelse ? Det är några av de frågor som jag har börjat fundera mer kring efter att jag inlett mitt samtalande med individer som jag av olika skäl identifierar som intellektuella i Sverige, men som på olika vis gör motstånd mot eller i alla fall inte använder beteckningen intellektuell om sig själva.
Jag menar att detta till synes banala, vardagliga bruket av epitet påverkar bilden av intellektuella i Sverige på två vis: För det första influerar det hur enskilda individer som verkar som intellektuella uppfattas i sin samtid och även i historieskrivningen och för det andra påverkar det därigenom också den sammantagna bilden av intellektuella i Sverige: vilka som är intellektuella och hur en intellektuell ska/bör agera.

Att formulera oenigheten - Samtal i Den onödiga samtiden

De senaste veckorna har varit sprängfyllda med undervisning på Stockholms universitet, arbete med det internationella programmet ”Decentralization and Good Governance with a Gender Perspective” och konferens om Nordisk litteratur vid Uppsala universitet. Det innebär att den tid jag kunnat ägna direkt åt de intellektuella i Sverige varit begränsad. Men det innebär däremot inte att jag låtet tankearbetet avstanna. Som jag ser det går mina olika arbeten in i och befruktar varandra.

Nu har jag möjlighet att ägna mer tid åt de intellektuella igen och just nu innebär det att jag sitter på KB och läser om Den onödiga samtiden av Lars Gustafsson och Jan Myrdal, vars första utgåva utgavs 1974. Det är uppfriskande. Inte minst för att författarna i sin dialog pekar på viktiga frågor kring betydelsen av offentliga samtal och intellektuella. I sin inledande text "Den nödvändiga skepticismen", reflekterar LG kring samtalet, som han lyfter fram som både betydelsefullt i ett samhälleligt perspektiv och njutningsfullt i ett individuellt. Han understryker också betydelsen av att utbyta tankar med dem som inte delar ens åsikt, att formulera oenigheten, och konstaterar att detta tankeutbyte, samtalet mellan dem som tycker olika är avgörande: ”Kort sagt, vad det än främjar, inte främjar det sanningen om vi slutar tala med dem som inte har samma åsikter som vi själva.” Det känns som en bra tanke att gå in i helgen med.

Samtal pågår

Sitter nu med två inledande och inspelade samtal med två intellektuella i Sverige. Det är alltså helt korrekt att skriva att samtal pågår. Och inspirerande är det. Dessutom blir det direkt väldigt tydligt vilken betydelse ingångar och ordning har för det som blir uttalat och synligt. Som Said uttrycker det: "A beginning, therefore, is a problem to be studied, as well as a position taken by any writer."

Stampar i spiltan

Sitter på KB och stampar i spiltan. Snart är det äntligen dags för det första samtalet om intellektuella i Sverige och jag har därför svårt att fokusera på allt annat som också måste göras. Detta fokus på själva mötet och samtalet fick mig också att lämna hemmet utan den mapp med material jag gjort igenom och som bland annat innehåll utskrivna samtyckesbilagor. Så nu blir det till att fixa nya innan jag beger mig ut i Stockholms lokaltrafik för att börja.

Mötets centrala plats i oral history

Medan jag tar kontakt och förbereder mig på att inleda de första samtalen bläddrar jag också igenom några av de böcker kring oral history jag har i min bokhylla. Vad innebär det egentligen att arbeta med oral history? Vad skiljer det från mer traditionella etnografiska forskningsintervjuer?
En viktigt skillnad rör själva processen där historien växer fram och betoningen av mötet mellan den som så att säga samlar in historien och den som berättar historien. Det är i mötet och i samtalet mellan människor som historien växer fram. Därför kommer också inte bara innehållet i samtalen att skifta, utan också formerna för samtalen beroende på vilka som deltar. Oral history är baserat på möten mellan människor. Att låta det synas och höras är en grundbult i det sätt jag använder metoden på.

RJ stöder initiering av forskarnätverk kring Oral History i Sverige

Häromdagen funderade jag över hur vi skulle göra om vi inte fick några medel till att etablera ett forskarnätverk kring Oral History i Sverige. Nu är det problemet löst. När jag öppnade eposten för en liten stund sedan fanns där ett mail om att Riksbankens Jubileumsfond beslutat bevilja ansökan OHIS 265 000 kronor. Vi kan helt enkelt börja bygga!