Det muntliga ordet som elitens medium

I snöstormens Stockholm sitter jag i läsesalen på Kungliga Biblioteket och läser en bok om oralitet och litteraritet i antikens Grekland (Politics of Orality, 2007) och påminns om den diskussion kring det muntliga ordet och skrift som fanns på många håll i övergången från just en muntligt baserad kultur till en skriftkultur.  . Eempelvis Platon uttryckte misstänksamhet mot skriften och betraktade den som ett utslag av trivialiserande masskultur, något att hålla sig borta från om en ville formulera sann kunskap. Även den tidiga kyrkans företrädare gjorde kopplingen mellan skriftlig kultur och masskultur, men kom till skillnad från Platon till den motsatta slutsatsen och tog kopplingen elit- muntlig kultur som ett argument för en textbaserad kultur.
Jag minns att jag funderade en hel del kring detta med relationen mellan det muntliga och det skriftliga,mellan folk och elit, mellan makt och status, när jag skrev min avhandling, men att det inte var ett spår som jag utvecklade i någon högre grad då. Dags att ta tag i frågan igen, och försöka gå på djupet med den nu när jag låter det muntliga ordet utgöra ingången i min historia om intellektuella.

Oral History i Sverige - verksamhetsplan tar form

Kallelsen till det inledande och allra första mötet med styrgruppen i Oral History i Sverige är utskickad. Den 7 december möts gruppen vid Stockholms universitet för att formera nätverket och ta fram och slå fast en verksamhetsplan och budget. Riksbankens jubileumsfond stödjer arbetet, vilket innebär att vi kommer att ha möjlighet att ha en gedigen verksamhet under 2012-2014.
OHIS är ett öppet nätverk och kommer så snart som möjligt att gå ut med information kring hur den som är intresserad kan ansluta till nätverket.

"Strålande idé" - men nej från VR

Ja, då tillhör jag en av de 906 som inte tilldelades medel av VR. Enligt utlåtandet är projektet om att skriva de intellektuellas historia 1960-2010 genom oral history en "strålande idé", men inte tillräckligt strålande för att stödja. Nåväl. C'est la vie. Det är bara att arbeta vidare med själva projektet. Där blir det ingen skillnad. Men det är klart att det påverkar eftersom arbetet måste ske samtidigt som jag undervisar, utvärderar, modererar och allt annat som jag gör i min verksamhet. Dock. Nejet fastnade faktiskt inte så djupt, och den positiva grundtonen i bedömningen gör att jag kommer att söka medel ännu en gång.

I väntans tider

Det där med ansökningar är alltid lika intressant. När en lämnat in går en vidare i livet och arbetet, och tänker inte mer på att om x månader kommer det ett besked som med största sannolikhet är ett nej men som kanske också kan vara ett ja. Men när beslutsdagen närmar sig då dyker den där möjligheten upp som ett irriterande störande skav igen. Kanske kanske. Hoppet lever och gör det svårt att koncentrera sig på det som verkligen är avgörande: arbetet i sig.
Nu den  25 oktober är det precis en vecka kvar till Vetenskapsrådet offentliggör sina beslut. Det är lite limbo. Trots att jag bestämt mig för att genomföra projektet oavsett om jag får finansiering eller inte så kommer det att ha en avgörande betydelse på flera vis. Inte minst kommer det att påverka möjligheten till att bygga upp en digital plattform kring intellektuella.
Nåja, om en vecka vet jag.

Att kalla eller inte kalla sig intellektuell

Vem kallar sig intellektuell och varför?Vad är skillnaden mellan att bli tillskriven epitetet intellektuell och att själv välja det? Har det överhuvudtaget någon betydelse ? Det är några av de frågor som jag har börjat fundera mer kring efter att jag inlett mitt samtalande med individer som jag av olika skäl identifierar som intellektuella i Sverige, men som på olika vis gör motstånd mot eller i alla fall inte använder beteckningen intellektuell om sig själva.
Jag menar att detta till synes banala, vardagliga bruket av epitet påverkar bilden av intellektuella i Sverige på två vis: För det första influerar det hur enskilda individer som verkar som intellektuella uppfattas i sin samtid och även i historieskrivningen och för det andra påverkar det därigenom också den sammantagna bilden av intellektuella i Sverige: vilka som är intellektuella och hur en intellektuell ska/bör agera.

Att formulera oenigheten - Samtal i Den onödiga samtiden

De senaste veckorna har varit sprängfyllda med undervisning på Stockholms universitet, arbete med det internationella programmet ”Decentralization and Good Governance with a Gender Perspective” och konferens om Nordisk litteratur vid Uppsala universitet. Det innebär att den tid jag kunnat ägna direkt åt de intellektuella i Sverige varit begränsad. Men det innebär däremot inte att jag låtet tankearbetet avstanna. Som jag ser det går mina olika arbeten in i och befruktar varandra.

Nu har jag möjlighet att ägna mer tid åt de intellektuella igen och just nu innebär det att jag sitter på KB och läser om Den onödiga samtiden av Lars Gustafsson och Jan Myrdal, vars första utgåva utgavs 1974. Det är uppfriskande. Inte minst för att författarna i sin dialog pekar på viktiga frågor kring betydelsen av offentliga samtal och intellektuella. I sin inledande text "Den nödvändiga skepticismen", reflekterar LG kring samtalet, som han lyfter fram som både betydelsefullt i ett samhälleligt perspektiv och njutningsfullt i ett individuellt. Han understryker också betydelsen av att utbyta tankar med dem som inte delar ens åsikt, att formulera oenigheten, och konstaterar att detta tankeutbyte, samtalet mellan dem som tycker olika är avgörande: ”Kort sagt, vad det än främjar, inte främjar det sanningen om vi slutar tala med dem som inte har samma åsikter som vi själva.” Det känns som en bra tanke att gå in i helgen med.

Samtal pågår

Sitter nu med två inledande och inspelade samtal med två intellektuella i Sverige. Det är alltså helt korrekt att skriva att samtal pågår. Och inspirerande är det. Dessutom blir det direkt väldigt tydligt vilken betydelse ingångar och ordning har för det som blir uttalat och synligt. Som Said uttrycker det: "A beginning, therefore, is a problem to be studied, as well as a position taken by any writer."