De senaste veckorna har varit sprängfyllda med undervisning på Stockholms universitet, arbete med det internationella programmet ”Decentralization and Good Governance with a Gender Perspective” och konferens om Nordisk litteratur vid Uppsala universitet. Det innebär att den tid jag kunnat ägna direkt åt de intellektuella i Sverige varit begränsad. Men det innebär däremot inte att jag låtet tankearbetet avstanna. Som jag ser det går mina olika arbeten in i och befruktar varandra.
Nu har jag möjlighet att ägna mer tid åt de intellektuella igen och just nu innebär det att jag sitter på KB och läser om Den onödiga samtiden av Lars Gustafsson och Jan Myrdal, vars första utgåva utgavs 1974. Det är uppfriskande. Inte minst för att författarna i sin dialog pekar på viktiga frågor kring betydelsen av offentliga samtal och intellektuella. I sin inledande text "Den nödvändiga skepticismen", reflekterar LG kring samtalet, som han lyfter fram som både betydelsefullt i ett samhälleligt perspektiv och njutningsfullt i ett individuellt. Han understryker också betydelsen av att utbyta tankar med dem som inte delar ens åsikt, att formulera oenigheten, och konstaterar att detta tankeutbyte, samtalet mellan dem som tycker olika är avgörande: ”Kort sagt, vad det än främjar, inte främjar det sanningen om vi slutar tala med dem som inte har samma åsikter som vi själva.” Det känns som en bra tanke att gå in i helgen med.
